Premium
Klimatet knäckte kolsatsning på Svalbard
En svensk kolgruva på Spetsbergen skulle säkra vårt behov av stenkol för all framtid – och kontra norrmännen i kampen om ingenmanslandet. Men Sveagruvan kämpade i klimatmässig, ekonomisk och till sist även politisk motvind.
Svalbard var ett ”terra nullius” – en av de sista platser som ännu i slutet av 1800-talet inte paxats av någon kolonialmakt. Geologer rapporterade om enorma mängder kol, men först 1905 började amerikaner bryta kol, medan svenskar och andra kom på plats några år senare.
År 1910 ordnades en expedition av stålindustrins samarbetsorganisation Jernkontoret, som såg en chans att ställa om järnverk från träkol till stenkol, utan importkol. Med första världskriget sköt priserna i höjden. Bolaget Spetsbergens svenska kolfält AB bildades och lockade en mängd finansiärer med Jernkontoret och stålkoncernen Gränges i spetsen.
”Spetsbergen, när trafiken kommit riktigt igång, bör kunna förse hela vårt land med kol för oöverskådliga tider framåt”, skrev Svenska Dagbladet 1918 om ”den svenska företagsamhetens yttersta utpost i höga norden”. Men så blev det inte.
